Intervju med Klas Eriksson
Klas Eriksson har valt att arbeta med en graffitivägg av Carolina Falkholt som finns i Alingsås.
Varför valde du det här konstverket eller den här platsen?
Det kändes som största utmaningen, att utmana en tvådimensionell klassisk bild på något sätt.
Kan du berätta något om vad du har för idéer och tankar om platsen?
Jag tänker göra kaos med den. Försöka förvandla den tvådimensionella bilden till en tredimensionell upplevelse med hjälp av flyktiga färgfält, och eventuellt kommer Salong Flyttkartong/Bilbatteri/Solcell tatuera folk i kaoset.
Du arbetar i vanliga fall med temporära skulpturer i stadsrummet som Mono Colored Atmosphere från 2012 där du färgade luften i centrala Köpenhamn röd. Varför använder du dig av begreppet skulptur och inte performance eller installation?
Jag hade en idé om performance till en början men sen blev den givna arkitekturen mer och mer intressant för mig. Jag ville utmana den, föra någon dialog och helst se den försvinna helt och hållet under en period. För mig känns det mera som skulpturer då en hel byggnad sätts ur spel och performance kändes inte lika intressant för att definiera vad det hela är.
Många av dina temporära skulpturer känns väldigt scenografiska nästan som filminspelningsplatser. Finns det en filmisk inspiration i hur du iscensätter dina verk eller varifrån hämtar du inspiration?
Jag hämtar inspiration från vänner med stort V; Linnéa Sjöberg, Clara Gesang-Gottowt, Simon Mullan, Olav Westphalen, Juan-Pedro Fabra Guemberena, Power Ekroth, Martin Schibli, Lars-Erik Hjertström Lappalainen, D’övr, Axel Nordin och ateljéföreningen i Lugnet (top notch). Det filmiska har jag inte reflekterat över så mycket, för mig handlar det om att utmana givna konventioner och offentliga rum, göra något som skapar ett nytt rum eller spelrum, och när det uppstår kanske det kan se filmiskt ut, men fiktionen saknas.
När man pratar om offentlig konst kommer man alltid till frågan om vem som får uttrycka sig och synas i det offentliga rummet. För en konstnär är det ofta en lång och byråkratisk process att få tillstånd att utföra ett konstprojekt i det offentliga rummet. Hur ser du på det?
Jag tänker att det bara är att köra, ibland vill andra fixa tillstånd, för min egen del anser jag att det inte borde behövas, offentliga rum ska man kunna uttrycka sig i, och om det skulle skapa oro eller frågetecken så tillför det bara någonting till all annan oro och frågetecken som folk totalt verkar blunda för …
Hemsida: www.klaseriksson.org/